Tiden står still idag, min räddning var när pappa ringde och sa de var runt hörnan och kunde hämta mig så de kom in i lägenheten, där slog man ihjäl lite tid i alla fall. Nu har de fällt in sista vävbiten och förbett lite inför kaklingen. Det går frammåt, inte skit snabbt men frammåt never the less. Största problemet är hålet i parketten, det kommer aldrig att se bra ut. Får fixa något temporärt och lägg nytt golv till hösten. Tänk de som helrenoverar ett hus! Herrgud, jag tycker detta lilla har varit krävande.