Jag hade glömt hur fort tiden passerar i London, allting tar ganska lång tid trots att man lever i ett konstant ratrace där borta. Jag börja nästan lipa när jag flög in över Canary Wharf och såg hur hela stan glittrade, så fantastiskt vackert! Klumpen i magen växte och jag insåg hur mycket jag har saknat denna otroliga stad.

Efter att ha fixat det sista inför bröllopet på fredagen, bestämde jag mej för att strosa runt, and so I did. Jag börja knata och blev förvånad över hur pass bra koll jag fortfarande har. Visst har saker ändrats, butiker försvunnit, nya byggnader etc men jag vet fortfarande på ren magkänsla vart jag ska gå. Jag undviker gärna tunnelbanan om jag kan eftersom det finns så mycket fint och titta på. Fullständigt älskar hur den historiska arkitekturen möter den moderna, den saliga blandningen av människor, doften av mat som möter bensin, gatulyktor som blandas med trafikljus och alla dessa mysiga små guldkorn av kaféer, restauranger, små squares/parker där man kan parkera sig själv och bara titta på folk.

Bröllopet var sjukt roligt. Halva klanen är irländare så det gick ganska vilt till. Riktigt roligt att få träffa alla igen och det blev masor av kramar och hysteriskt roliga diskussioner runt gamla minnen. Dagen efter blev det en rundtur och söndagslunch på Harrow-on-the-Hill sen filmmys på kvällen.

Avslutade resan med en trip till Tate Modern där jag lulla runder i ett par timmar innan jag fick bege mig till Heathrow. Jag grips alltid av panik precis när jag sitter där på planet och ska hem. Jag är då livrädd att jag ska känna att jag valt fel och vill flytta tillbaka. Men hittils har den känslan inte infunnit sig. Jag sakner det enormt, men är glad att jag lämna när jag gjorde, jag är glad över att vara hemma.