Såg den igår. Väl behövt med en dos av kärlek måste jag erkänna då jag själv stängt av helt. Jag vet inte ens om jag är ledsen eller arg längre, det är bara tomt. Ett stort void som är fyllt av besvikelse. Mitt naiva jag trodde att vår s.k. "relation" baserades på någonslags vänskap och ärlighet. Du har ljugit hela tiden. Det finns ingenting, har aldrig funnits. Jag avskyr det faktum att jag saknar dig och lät dej komma nära. Du har gjort mej så illa. Varför kunde du inte bara varit ärlig, varför kunde du inte vara annorlunda?

De flesta tror jag är en stone cold bitch and hard as nails vilket jag säkerligen ger sken av, men jag är den största romantikern jag känner, ironiskt nog. Jag är bara väldigt selektiv av vem jag släpper in, men när man väl kommit dit hän får personen ta del av mitt allt, så lätt att man går sönder då.