Avskyr att vara bakis, man är så fruktansvärt patetisk och ynklig. Gick och lade mej med en smått molande huvudvärk i söndes morse och vaknade på eftermiddagen av ett alldeles eget, full frontal Hiroshima. Jag frågade B efter värktablett och fick jag till svar att det endast fanns Voltaren...funderar på om han menade gele eller i fastform, övervägde båda, men insåg att muskelvärk inte var rätt benämning på min status. Desperat försökte jag somna om och ignorera krigszonen i mitt kranium dock utan framgång, smärtan börja söka mej och resulterade i ett stabilt illamående. Bestämde mej för att försöka distrahera mej själv och krälade ur sängen och stapplade in i duschen, där jag får i nästan en kvart "avnjuta" en ofrivillig kalldusch innan varmvattnet letat sej fram. Vid detta lag hade jag intagit fosterställning i badkaret och min hy var något av himmelskblå nyans. Påklädd och redo att face the world hinner jag endast runda hörnet då jag möts av den kallaste blåsten från helvetet. Jag går hela vägen hem i 45 graders vinkel mot marken och varje steg ekar i mitt huvud. Väl innanför dörren glider min väska av axeln i golvet och ut trillar en Ipren. You gotta be kidding me!